Hunden och människan
Det här är en berättelse som jag fått höra i kbt-sammanhang (fritt återberättad)
Byrackan och luffaren
Det var en gång en hemlös hund och en hemlös man som gick på vägen i en stad och letade efter någonstans att stanna över natten. Båda tiggde boende i flera hus som de passerade men hela tiden fick de höra att de inte var välkomna. Det blev kallt och började regna så att både mannen och hunden frös ända in i märgen. När de nästan gett upp så blev de tillslut insläppta i ett hus där en varm eld brann. Hunden la sig genast framför brasan och njöt av att ha sluppit undan det hemska vädret. Mannen däremot satte sig vresen och upprörd vid bordet och klagade över att han inte blivit insläppt tidigare och över att människor var så elaka och kallhjärtade. Han gnällde så högt och länge att värdfolket tillslut tröttnade på att lyssna på honom och slängde ut honom ur huset. Men hunden ligger nog ännu i värmen och njuter.
Sensmoralen med denna berättelse är att man alltså inte ska klaga över det som varit utan precis som hunden njuta av det man får. Men är inte vår förmåga att ifrågasätta när vi blivit felaktigt behandlade och att reflekter över vår bakgrund något så grundläggande mänskligt att man knappt är människa om man inte gör det?
