mizu

Jag drömde en dröm om hämnd.

Det var något jag hade gjort, något oförlåtligt och fruktansvärt som fick dig att låta mig andas gift tills jag var alldeles omtöcknad. Min vilja fanns inte mer. Du släpade mig till den hemliga kullen och grävde sex meter ner i marken, ett hål för min sista vila. Det bultade i mitt huvud när du la över jorden. Jag låg där långt bortom alla andras vetskap, hoprullad i fosterställning och kände hur syret i lungorna sakta ebbade ut. Hur blodet strömmade allt långsammare mellan förlamade organ. Hur tankarna smälte som snö.

När mitt sista hjärtslag bara var ett vagt minne så blev mitt medvetande som en dimma, vagt förankrad med resterna av min kropp som förmultnade i den kalla jorden. Som sirlande vatten, livets källa, färdades jag djupt ner till jordens undre värld. För en stund trodde jag att jag skulle stanna där, att jag aldrig mer se din älskade siluett. Men de krafter som var starkare än någons vilja skulle dra mig ut till havs, längs vägar ingen människa gått. Där dunstade jag. Lättare en luft flög jag till skyn och all min ångest blev till ett svart moln. Då visste jag att jag skulle hitta dig igen. Och den dagen piskade jag din kind som en regndroppe. 

Det var en dröm om hämnd.