mizu

Av någon anledning har jag slarvat mycket med att skriva om underbara saker som hänt mig. Eftersom jag gärna vill behålla de här minnena av underbara band så ska jag ta igen det och skriva av mig lite. Först ut är Dir en grey på Metaltown sommaren 09. Jag kom dit efter en härlig förmiddag på Liseberg och hann se en del andra band. De flesta var totaly lame men Evergrey gillade jag ganska mycket. Innan Diru kom så satt jag näst längst fram och väntade, framför två killar som pratade skit om Girugamesh medan de väntade på Diru. Det var riktigt kul att höra faktist. De var båda ganska... onyktra och den ena hittade en bild av Girugamesh som han klistrade fast mot svettet på sin panna. Sedan låtsades han vara Girugameshfan i en halvtimme eller så och sa deras namn ca 60 gånger per minut. När han tröttnat på det så började han och hans kompis prata om vanliga saker men bytte ut vissa ord mot Girugamesh. Och självklart så låtsades den ena fortfarande älska de. Det lät t.ex. såhär:
- Jag vill ha en stor portion Girugamesh när jag kommer hem...
- Du kan inte äta Girugamesh, Girugamesh äter dig!
Helt oväntat så började ena killen nyktra till efter ett tag och tyckte inte det var roliga längre. Hans vän som fortfarande var lite på lyset vägrade dock sluta. Jag utbytte några ord med äkta hardcorfans som var där för att se Diru och som även varit i England för att se de flera gånger och sen var det äntligen dags för världens fem mest begåvade artister att inta scenen.

Jag stod som sagt näst längst fram och även lite till vänster så jag hade god uppsikt över Kaoru, Toshiya och Kyo. Shinya skymtade jag då och då men Die såg jag i princip aldrig. Som vanligt så var de jättebra. Stämningen var  på topp längst fram där jag stod och funktionärerna tyckte att vi var helt galna och undrade lite över vad det var som var så speciellt med de här japanerna. Trängselfaktorn var ändå inte på långa vägar som den varit på Arenan. Det var inte så farligt varmt och flera nekade vatten när de erbjöds det. Bandmedlemmarna verkade riktigt glada och log en hel del, (till och med Kyo!). Det var en stark betoning på de tyngre låtarna vilket också kändes befogat eftersom det ju var Metaltown. Men de valde inte bara låtar från den senaste plattan utan hämtade en del gammalt också. Helt underbart att höra Kyo göra alla de unika ljuden som finns i hans låtar, det finns alltid så mycket känsla i hans framträdanden. Saku var en höjdpunkt. Jag fick världens adrenalinkick av hela grejen och kände mig på något sätt tom... och glad när jag åkte tillbaka till vandrarhemmet efteråt.

Låtlista (hämtad från någon sida)
1. Sa Bir
2. Obscure
3. Merciless Cult
4. Grief
5. Red Soil
6. Dozing Green
7. Vinushka
8. Stuck Man
9. The Final
10. Bugaboo
11. Reiketsu Nariseba
12. Agitated Screams of Maggots
13. Saku
14. Gaika, Chinmoku Ga Nemuru Koro

Den här filmen såg jag för att alla säger att den är så bra. Den handlade om en superamerikansk ung tjej som flyttar till en ny stad. Hon blir uppvaktad av gossar av alla nationaliteter men självklart så är inte detta nog excotiskt för henne utan hon faller endast och enbart för den fräcka vampyrpojken. Första halvan av filmen går i princip ut på att de stirrar på varandra på ett trånande sätt samtidigt som det råder en mycket tryckt stämning. Han påminner mest om en elak Cedric Diggory, möjligen med lite lägre hjärnkapacitet än orginalet. Efter halva filmen så börjar det hända saker på allvar och jag började tänka att detta måste vara en riktigt bra bok (måste läsa den när jag hinner). Med anledning av denna film vill jag också upprepa minikraven som alla ska ställa på sina pojkvänner (från början nedtecknade av min ärade moder).

Du får aldrig ha en pojkvän som:
- knarkar
- är alkoholist
- slår dig
- har för vana att utan din vetskap klättra in i genom fönstret i ditt rum på natten och glo på dig medan du ligger och sover

Det sista är ett tillägg som jag själv gjort (fortfarande med anledning av ovan nämnda film):

Jag och JessJess var på teater för första gången på evigheter. Vi såg en föreställning på Gävle teater som hette Avenue Q och gick ut på att människor och muppliknande dockor bodde på en slumgata i USA. Den hade sina roliga stunder ävenom om jag inte tyckte att den var helt klockren. Egentligen så borde de ha hoppat över dockorna och låtit riktiga skådespelare framföra rollerna, enligt mig. Avenue Q var också en musikal där de framförde låtar som "Internet är för porr", "Alla är vi rasister" och "Jag har inga kalsonger på mig idag. Bästa av allt var de sjungande flyttlådorna.

De två systrarna Anne och Mary dras av en olycklig slump in i ett förfärligt svartsjukedrama kring Henry den åttondes kärlek och gunst. Den ena systern framstår mycket som den godhjärtade, ömsinta och enkla medan den andra systern är manipulativ, svartsjuk och egoistisk. Skådespelet var imponerande och intrigen intressant men filmen gav ändå inte upphov till några starkare känslor hos mig. En typiskt okej film som inte gjorde något djupare intryck.

Jag och Teck var på bio och såg en skräck/dramafilm. Jag brukar inte gilla skräckfilm just för att den i regel är så enformig och alla karaktärerna brukar vara ganska så korkade men Barnhemmet var riktigt genomtänkt. Den utspelade sig i ett gammalt barnhem där ett gift par tänkt upprätta ett hem för barn med särskilda behov. Skaparna anväde sig av atmosfären och olika klassiska knep för att skapa en creepy stämning så att det inte behövdes alltför mycket blod eller specialeffekter. Filmen var rik på detaljer de ganska komplicerade förvecklingarna var förvånandsvärt lätta att hänga med i. Slutet var oväntat och gjorde ett djupt intryck på mig. Det är inte den sortens film som man vill se flera gånger men den var helt klart värd biljetten.

Det här är en del av orsaken till att jag börjar gå upp i vikt... Max erbjuder en nachos hamburgare som är helt oförskämt god. Idag drack jag i alla fall mjölk till så det var ju bra. Å andra sidan så åt jag lite godis innan... Men man måste också ta med i beräkningen att Max har svenskt kött, klimatbalanserar och erbjuder många ekologiska varor. Vad spelar det för roll om jag är fet om jag hjälper till att rädda världen?

Det var en kompis som tipsade om den här filmen och jag måste säga att den var riktigt najs att titta på. De blodiga scenerna var lite makabra och ibland ganska orealistiska men jag har ju en viss dragning till det makabra (typ Diru). Jag måste säga att vampyrflickan var otroligt facinerande och jag kan nog tänka mig att se om filmen bara på grund av henne.

Jag var på bio ikväll och såg Patrik 1,5 trots att jag tyckte att de flesta klippen i reklamen verkade ganska platta. Varför ser du en film som du inte tycker verkar bra? Jo, alla mina kompisar planerar typ att se den och man vill ju kunna snacka om den... Hur som helst, jag var måttligt imponerad av skådespelarinsatserna och manuset. Det är klart att det blev lite småkul på sina ställen och jag skrattade en del. Tyvärr är det inte en film som jag känner kommer att leva kvar i mig på något sätt... karaktärerna var helt enkelt för dåligt skildrade för att man skulle fastna för dem, de var inte trovärdiga. Det fanns ändå vissa ganska underhållande scener och bifigurer. Min personliga favorit var "Lilja, som behöver lite avlastning".

Ja, eftersom alla tracks till singeln nu finns tillgängliga så tänkte jag skriva lite grand om varje spår.

1. GLASS SKIN
Denna låt är helt underbar om än inte på samma nivå som Dozing green. Det är verkligen stor skillnad på den "riktiga" versionen med bra ljud. Visst påminner den mycket Dozing green på vissa sätt men har ändå också sin egen stil. Jag tycker att Kyo gör ett helt fantastiskt jobb med sin röst. Det märks kanske mest när jag promenerar omkring med ipoden och hör honom vid vissa tillfällen nästan mumla fram orden. Det känns som om han sitter på min axel och mumlar bara för mig... min lilla djävul på axeln... Rent textmässigt så är jag än så länge inte så imponerad av den men jag har å andra sidan bara skummat mig igenom texten och inte satt mig in i den på samma sätt som jag brukar.

2. undecided
Orginalversionen av den här låten skulle kunna beskrivas som rastlös och nästan skrapig. Jag minnas att min pappa verkligen avskydde den när jag spelade den och tyckte att Kyo vrålade helt hemskt. Den nya versionen är mycket mer harmonisk och stillsam. Förutom milda gitarmelodier så innehåller den också ett milt mummel i bakgrunden. Även om Kyo höjer rösten ibland så blir det aldrig på det extrema sätt som han brukar göra i många låtar. Den ger ett väldigt milt och vackert intryck, helt klart värd att lyssna på om än inte lika intressant som Glass Skin.

3. AGGITATED SCREAMS OF MAGGOTS -unplugged-
Vad ÄR det här? Alltså... seriöst... första gången jag satte på den här låten så höll jag på att dö av skratt. Någon verkar torterar Kyo i en kista samtidigt som övriga bandmedlemar leker på en flygel.. eller nått. Kreativitet och uppfinningsrikedom i all ära men det här blev mest bara löjligt enligt mig. Jag känner överhuvudtaget inte igen låten som den var ursprungligen. Detta utbrott påminner mest om de förskräckliga Kai-mixversionerna som ger mig mer ångest än allt annat.

4. Ryoujoku no ame [live]
Liveversioner är ju liveversioner, lätt skrapiga och inte det mest intressanta man kan lägga på en singel. Den här liveinspelninger står sig dock relativt bra. Funkar utmärkt att lyssna på när man känner sig lite mätt på orginalversionen av den här facinerande låten.

Lite lätt fångit blir det faktiskt med musikal som film... inte kommer skapelsen i närheten av den riktiga musikalen som jag såg i London men visst... lite av känslan fanns bevarad så nog var den sevärd.

Tro det eller ej men jag gick tillslut på Miyavi i Stockholm. Tack vare min shyssta moster så lyckades jag få tag i en biljett. Det blev äkta dyrt men var värt varenda krona. Det var en ganska bra lokal men publiken var väldigt trög i början. Miyavi är dock mästare på att få igång en publik med frågor, dans och givetvis sin sång och musik. Det var lite jobbigt att hans sidekicks tog upp rätt mycket av scentiden men desto roligare att Miyavi pratade både engelska och svenska med publiken. Jag hade så grymt bra sikt under hela konserten eftersom det visade sig att Miyavifans inte är lika besatt av att trängas som Dir en greyfans. Jag såg bara en svimning och en astmaattack så det gick relativt fredligt till också.

Denna bok valde jag mest för den fräcka framsidans skull. Den handlar om en döende man som ligger på sjukhus och begrundar sitt antågande avsked. Den funkade bra som lätt sommarläsning men gjorde inget beståeende intryck och jag tycker fortfarande att framsidan var det mest givande med denna bok.

En apelsin med urverk (a clockwork orange) är en framtidsskildring där en ung ligist utsätts för samhällets mycket effektiva men samtigit grymma metod för att förändra våldsbrottslingar. Den behandlar teman som frihet, brottsbekämpning och godhet. Filmen är en av mina favoriter och så även låten som Dir en grey gjort som refererar till filmen. Boken har nästan precis samma handlingsförlopp som filmen och har även samma stämning och anda. Det gav kanske inte så förfärligt mycket mer att läsa boken men det var ett nöje att fördjupa sig i berättelsen. Den intressantaste upptäckten jag gjorde var att amerikanska och brittiska upplagan har två helt olika slut.

Jag tycker egentligen inte om deckare alls men jag har ett gott öga för Håkan Nesser eftersom hans deckare i regel inte är så mycket deckare som deckare brukar vara. Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö är inget undantag från den regeln. Sure, vi har lite mord, mysterier och polisutredningar som poppar upp här och där men emellan dessa (störande?) inslag så flyter berättelsen om unge Erik och Edmund på. Människoöden, mjukfilosofi och en berättarröst att trivas med. Rekommenderas varmt.

En film som stör och berör. Oerhört sagolik och samtidigt så grymt brutal. Jag greps nog mer av verklighetsskildringen än av inslagen av fantasy. Faunen påminner om träden i Sagan om de två tornen (ganska så töntig alltså). För mig hade helheten aldrig hållit om inte skådespelarinsattserna varit så bra som jag faktiskt tyckte att de var. En klart sevärd film även om den inte var oförglömlig.