mizu

Jag bara älskar den här bilden så mycket att jag var tvungen att lägga upp den. Särskilt klockan är en detalj som jag gillar och så hur skjortans ärmar blåser ut ur fönstren. Den här konstnären är helt grym.

Mizu säger:

DE KOMMER INTE TILL LENIN FÖRNS I NIAN X'''''D

Mizu säger:

Teck - "I'm a singer, not a thinker" säger:

JAG FATTAR INTE *08:a* xD

Mizu säger:

HAHAHAHAHA

Mizu säger:

DET ÄR FÖR ATT DU INTE GÅTT NIAN ÄNNU
------

Heidi säger:

när jag åkte till Stockholm på söndag så det kändes som att nu är det nåt som saknas

Heidi säger:

och sen insåg jag att det var du

Min gäst har försökt lära mig lite finska fraser och som en ambitös elev har jag självklart nedtecknat nåra viktiga ord som till exempel "kangastella" (hägra), "mustesuihkukirjoitin" (bläckstråleskrivare) och "saksanpåhkinå" (valnöt). Titeln på denna blogg "Keinomunuainen hopeamekossa" betyder något så spännande som en "en konstgjord njure i silverklänning". Det du.

Googla efter detta och beskåda en av jordens märkligaste varelser. Jag säger som Håkan Nesser: om Gud finns så har han sinne för humor.

Jag har min finska kompis på besök. Vi har passat på att snacka massor om allt mellan himmel och jord, njuta av det fina vädret och ta flera fräcka bilder. Tur med vädret kan man ju också säga att vi har haft.



Vi passade på att besöka Gävles huvudattraktion; Fängelsemuséet. Vi blev båda lätt chockade och äckalde av alla grymma bestraffningsmetoder som man använde under bland annat häxförföljelsen med mera. Vi var även på en bonusutställning som hette "Hotel Hamilton" och handlande om hur fängelset sett ut längre fram i tiden då man isolerade fångarna i celler och hindrade de från att ha någon social kontakt alls med de andra fångarna. Inte ens fångvaktarna fick de prata med mer än absolut nödvändigt och de hölls i sina celler hela tiden utom trettio minuter om dagen då de fick gå ut på gården med en huva över huvudet. Very funny... not.

Jodå... det tar sig... Jag har kommit igång med mitt rapportskrivande på allvar och har just nu höga förhoppningar om att bli klar i tid och vaska till mig ett godkänt på den här kursen. Det viktigaste när man söker artiklar som källor är att de ska vara Peer-Reviewed, d.v.s. granskade av någon annan forskare. Jag hittar jättekorta och fåniga artiklar när jag söker med filtret Peer-Reviewed så jag undrar om det verkligen funkar... vem bryr sig om att granska så kortfattad forskning? We may never know.

Jag hittade en parodi-översättning på en intervju med Dir en grey och hade hysteriskt roligt åt detta, även om bög-skämten var lite tjatiga. Här följer ett utdrag samt givetvis länkar till alltihop:

(Prl: programledare)

Prl: Let's move on to Fluffball there.
Kyo: I am Kyo, the vocalist. ehhh... I like... Kaoru.
Prl: You like Kaoru!?
Kyo: hai.
Prl: cool. When did you get together?
Kyo: eh, well... It's kind of a secret so please don't tell him.
Prl: He's sittning right next to you, baka.
Kyo: I am a singer, not a thinker.

Länkar:
avsnitt 1, 2, 3 och 4

Idag har jag kommit igång med rapportskrivandet och pluggat riktigt ordentligt, klädseln är anpassad för detta syfte. Som ni ser är jag enbart iklädd en mysig morgonrock och utrustad med en stor påse godis. I förtvivlan slet jag sönder den när godiset tog slut ;)

Idag var min sista, sista, sista dag på min partnerskola. Det känns tomt. Det känns tungt. Det känns tråkigt. Jag kommer sakna alla lärare, nästan alla elever och en stor del av den övriga personalen. För att inte tala om böckerna, pennorna, skolmaten, klassrummen, spindlarna, sudden, skrivarna, chokladen, skrivbordet som jag satt vid, skrivborden som jag aldrig fick en chans att sitta vid, lektionerna, rasterna, mötena, pratet och tystnaden. Allt detta lämnar ett stort hål som jag bara kan fylla med kakor, godis, chips och läsk. Farväl hälsa, det var trevligt att lära känna dig men jag tror inte att vi syns mer.

Min mamma har skapat bilden i sin dator. Hon är grym.... Jag bara frågar mig, vart tog de generna vägen? Varför har inte jag fått hennes förmåga att SLUTFÖRA påbörjade projekt? Varför är jag bara en liten latmask med ensamhet och livsångest? Jag tror att jag tillhör den överhoppade generationen. Vi har det lite värre än den förlorade generationen som dog under kriget eftersom vi inte ens kan hantera skjutvapen. Allt vi kan är att blogga och att gnälla... samma sak?

Solen skiner  på allt från optimister till emobarn och jag kramar en blomma utan att krossa den.